I Anssi Kelas låt blev klasskamraterna murare, taxichaufförer, skomakare, ensamförsörjande mammor och bilförsäljare. Ingen från min årskurs, journalistlinjen på Soc&kom som började kring 2010 blev just det, men flera av oss blev något annat än journalister.
Under utbildningen var nyhetsjournalistiken i fokus och vi sveptes med. Men var vi verkligen så där idealistiska som jag minns det? Jag minns de sena kvällarna på övningsredaktionen: vi följde mordet på Muammar Gaddafi och tsunamin i Japan med sådan hängivelse att man kunde ha trott att hela världens nyhetsförsörjning hängde på oss. Förändrar vi världen i dag?
Jag skickar e-post till 18 av mina studiekamrater. Av dem jobbar åtta numera inom journalistiken, nio med annat. En svarar inte. En kan jag inte hitta någonstans, han verkar ha försvunnit från internet. Det ska sägas att mitt urval av just de här 18 är högst subjektivt – en del hoppade på utbildningen senare, andra föll bort i och med militärtjänst, jobb eller andra studier. Urval och statistik är inte min starka sida, det tog mig tre försök att komma igenom den obligatoriska statistiktentan under studierna. Men dessa 18 var tillsammans på Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet, i alla fall en stund.
I Stockholm svarar Michaela Rosenback på mitt videosamtal. Jag vet redan ungefär vad som sker i hennes liv och karriär, vi har hållit kontakten. Vi blev vänner, som många av oss på j-linjen blev. I flera av svaren framkom att man tänker bakåt till en grupp med bra sammanhållning som sporrade varandra. Michaela är mammaledig med snart ettåriga Sigrid. Hennes man Lucas gick på journalistlinjen ett år under oss och är Nordenkorrespondent för Svenska Yle. Michaela är frilans och jobbar främst med tv. Hennes senaste serie, Längtan till landet, har kring 170 000 visningar på Yle Arenan.
”När jag började studera var skrivandet min grej, därför sökte jag in. Jag tänkte aldrig att jag skulle göra tv, men jag testade och gillade det.”
En av de första böckerna vi skulle läsa under studierna hette Yrke på glid av Gunnar Nygren. Den kom ut 2008 och målar upp en bransch i förändring i ett oförutsägbart medielandskap. Michaela säger att hon saknade en optimism kring att journalistik kan vara annat än nyheter.
”’Många kommer bli arbetslösa, journalistiken kommer gå åt helvete’. Vi skämtade mycket om vårt yrke på glid, från dag ett sades att det är svårt att få jobb. Jag minns inte om jag tänkte det då men sett i efterhand hade det kanske varit bättre att tala om brytningsskedet som en chans, vår generation har möjlighet att vara med och påverka vad journalistiken blir i framtiden.”
Mikael Stenlund, i dag journalist på Svenska Yle, minns i sitt e-postsvar att utbildningen fokuserade mycket på att försöka förutse mediernas framtid.
”En fin tanke, men något som senare visade sig datera kunskapen ganska mycket. Vi diskuterade medborgarjournalistik i bloggar, en genre som sjunkit i anseende och snarare kom att visa varför det behövs gedigna mediehus med systematisk faktakoll. Vi bekantade oss med sociala medier som senare försvann och fick höra saker som ’finns ni inte på Twitter borde ni fundera ifall ni ens tänkt jobba som journalister’”.
Utbildningen förberedde oss på många sätt för en journalistkarriär inom Svenskfinland. Vi lärde oss läsa radionyheter med tydligt uttal och gjorde praktik på KSF Media, Svenska Yle och HSS Media.
Ändå antingen bor eller har många av oss bott utomlands och jobbat utanför ankdammen. Universitetet uppmuntrade oss till utbyten och internationella studier. Vi studerade i Sydafrika, Danmark, Nederländerna, Tasmanien, Tanzania, Tjeckien och Tyskland.
Något som kommer fram i mångas svar är att utbildningen nästan utgick ifrån att man ville jobba med nyheter.
På vår första praktik blev jag skickad till Svenska Yle och Aktuellt, tillsammans med Andreas Lundgren (då Andersson). Tillsammans gjorde vi ett – för praktikanter typiskt – inslag om vårfåglar. Vi satte stor vikt vid att ljudmiljön blev bra och jag tog det hårt när nyhetsuppläsaren uttalade mitt namn fel.
På en presskonferens fick Andreas ställa en fråga på franska, som han behärskade bättre än jag. Det blev 2–0 till Andreas under den praktiken. I dag är han kanske den som flyttat längst ifrån journalistiken.
”Nyfikenhet och förmåga att lyssna. Både journalister och präster är betjänta av förmågan att höra sådant en person inte säger rakt ut och upptäcka vad man behöver ställa för följdfrågor.”
Också Andreas berättar via en skärm, från Sibbo, där han bor med sin dotter och fru. Han jobbar som församlingspastor i Borgå svenska domkyrkoförsamling.
Medan vi andra sommarjobbade på redaktioner runt om i Finland åkte Andreas till Spanien för att pilgrimsvandra 800 kilometer till Santiago de Compostela. Efter vandringen tillbringade han ännu en månad på kloster i Frankrike.
”Där sa jag för första gången åt mig själv att jag inte vill bli journalist. Sen formulerade jag vad det är jag inte vill. Och jag ville inte bli bitter och cynisk. Under studierna såg jag så många som blivit cyniska för att man ser så mycket skit.”
Det var uttryckligen nyhetsjournalist Andreas inte ville bli.
”Jag ville inte bli formad till att måsta tänka så kritiskt om alla människor. Senare har jag insett att det finns massor med glada och positiva nyhetsjournalister. Men det var mitt unga behov av ett bestämt svar.”
Få av oss blev ändå rakt av nyhetsjournalister. Men en del. Catariina Salo, Tobias Pettersson, Annina Suominen, Thomas Silén och Fanny Fröman jobbar på olika sätt med nyheter, från politik till nyheter för barn och unga. Daniel Donner jobbar med kommunikation men skriver kolumner för Hbl.
Majoriteten av dem som inte jobbar med journalistik jobbar med olika former av kommunikation: kommunikationsexpert, marknadsföringsspecialist, kommunikatör, account manager, administrativ assistent, evenemangsproducent och Head of Employee Experience. Sofia Ekstam är modersmålslärare, Zacharias Kullman ljudplanerare.
För många var det just glimtarna av studier utanför nyhetsvärlden som satte spår. Isabella Mattsson använder fortfarande sitt exemplar av boken Svenska skrivregler flera gånger i veckan, Zacharias har haft nytta av kursen i mediejuridik. Själv minns jag tydligt en kort kurs i kreativt skrivande, då Monika Fagerholm föreläste och vi fick skriva mer skönlitterärt. Och en av oss, Elsa Kemppainen, har sedermera gett ut en roman.
Tobias nämner reportagekursen.
”Man fällde en nål på en karta och åkte sedan till den plats där nålen landade för att skriva ett reportage om just det stället.”
Jag minns tydligt Tobias reportage, för det var så otroligt. Historien började på en buss, fortsatte med en man som gjorde specialeffekter till filmer och slutade på en bar. Jag sprang på Tobias i universitetsbiblioteket innan han skulle iväg, han satt och läste kommunböcker om Loppis. Noggrann då, noggrann nu – reportaget publicerades senare i Hufvudstadsbladet. Tobias är nyhetschef på Hbl och har precis utnämnts till tidningens nya Nordenkorrespondent.
”Fast det låter naivt ville jag försöka förstå världen genom att skriva om den. Jag hoppades också kunna roa och beröra den som råkade på något jag skrivit. I grunden har det här inte förändrats, men i synnerhet mitten av 2010-talet var en svår tid i medievärlden. Jag lärde mig tidvis mer om samarbetsförhandlingar än om journalistik”, skriver Tobias som svar på en av frågorna jag skickade ut till alla.
”De senaste åren har det ändå känts som om tidvattnet börjat vända. Sifferpressen är visserligen hårdare, men diskussionen är tillbaka i själva innehållet. Jag tror det kan vara roligare att komma in i medievärlden nu än för, säg, 6 – 8 år sedan.”
Vi utbildade oss under en brytningspunkt i branschen och kom ut på en arbetsmarknad som ingen hade förutsett på rätt sätt. Vi anpassade oss och tog kanske med oss små bitar från olika delar av utbildningen. Vi gör så gott vi kan och jag tror världen är lite förändrad för det.
Vi blev kommunikatörer, specialister och lärare. Präster, experter och ljudplanerare. Och vi blev journalister, korrespondenter, skribenter och filmskapare.
Uusimmassa lehdessä
- Paikallismedia kytkee ihmiset yhteisöönsä. Alajärvelle muuttanut Jukka Vuorio huomasi tarttuvansa pikkukunnan uutisiin sitä painokkaammin, mitä synkemmältä maailma muussa mediassa näyttää.
- Yleisön luottamus täytyy ansaita yhä uudelleen
- Journalistin ohjeiden uudistusehdotukseen paljon kommentteja – ”On jätettävä tilaa myös journalismin houkuttelevuudelle”
- Palkaton sairauspäivä huolettaa – liitto ei hyväksy ehdotusta, jos sitä esitetään neuvotteluissa
