Journalistik i krigets skugga

Det är ett anonymt trapphus bland många andra i centrum av miljonstaden Kiev. Ett där hissen inte funkar och ljuset kommer och går. Men när man stiger in på kontoret känner man av den där energin i luften. Flera redaktörer, samtliga verkar vara under 30, som hälsar glatt. Apple-skärmar som lyser upp mörkret. En ivrig redaktionshund som rusar omkring. 

Här behövs ingen djupare analys: Här görs det journalistik 24/7. Det görs journalistik på engelska och därför är onlinetidningen Kyiv Independent en av de absolut främsta källorna för vem som helst som följer kriget i Ukraina. 

Illia Ponomarenko är tidningens världskända frontreporter och han är trött, förbannat trött. 

”Jag har inga reglerade arbetstimmar, jag jobbar 18–19 timmar per dag. Men jag klagar inte. Det här är min moraliska skyldighet. Visst slits jag ner av allt arbete, men vi är dedikerade, vi förstår hur viktigt vårt arbete är, och vi kommer att vara motiverade ända tills Ukraina har segrat.” 

Illia Ponomarenko är reportern som tar sig ut till fronten tack vare sina erkänt goda kontakter till den ukrainska militären. Som han själv säger är det ganska originellt eftersom han själv inte ens gjort värnplikt (han blev av hälsoskäl inte antagen 2014). Istället har han pluggat: lärt sig termer, vapenslag, strategi. 

”Det jag gör är att försöka förklara kriget för omvärlden. Men för att lyckas måste jag få militärens förståelse och tillit.” 

Och hur beskriver han själv sin rapportering? Nyheter, snabba uppdateringar, reportage? 

”Vad som helst men jag tenderar att vara ganska brutal mot mina läsare. Det handlar om döda kroppar, stanken av lik, jag vill att läsarna ska förstå att krig inte är något heroiskt. Krig är tvärtom något vi ska undvika.”

I början av kriget var det relativt lätt att få tillgång till fronten och skriva dramatiska uppdateringar. I dag är det svårare. Av förståeliga, taktiska skäl är den ukrainska armén nu mera återhållsam och inte nådig mot journalister som tar sig in på egen hand. När bland annat CNN och Sky News i november var först på plats i det befriade Herson – före presidenten Volodymyr Zelenskyj som skulle komma nästa dag – blev de fråntagna sin ackreditering. 

Illia rycker på axeln, han har hört ryktena. 

”Poängen är ändå att vi inte har censur i Ukraina. Alla kritiserar alla och det är bra. Skulle vi rapportera om missbruk eller korruption inom vår egen militär? Självklart.” 

Varför? 

”För att det är så vi vinner det här kriget. Genom att peka på missbruk blir vi starkare och det tar oss närmare segern. Kyiv Independent har till exempel rapporterat om en korrupt kommendör och hans våldsamma metoder inom den internationella legionen.” 

På tal om Zelenskyj, som får ses som världens kändaste ukrainare just nu, verkar Ponomarenko fortfarande förvånad över hur bra han skött sig som president efter den 24 februari.. 

”Att han inte flydde var extremt viktigt. Kriget har tagit fram det bästa hos honom: Han blandar sig inte i militära frågor och uppträder som vårt ansikte utåt. Det gäller oss alla, vi har blivit de bästa versionerna av oss själva: vi kämpar, det må sen gälla programmerare eller järnvägsarbetare eller journalister. 

---

I en annan trappa, vid en annan innergård, också i centrala Kiev, är medelåldern ungefär densamma – under trettio. På hyllorna står rader av internationella journalistiska diplom. Här sysslas det med grävande journalistik, främst på ukrainska men utvalda grävjobb publiceras också på engelska. Tolv anställda. Välkomna till Slidstvo Info. 

Hjärnan bakom det hela är Anna Babinec. Projektet har under årens lopp genomgått flera förändringar och expansioner – från teveinslag till ren onlinejournalistik – men principerna har alltid varit de samma: 

”Vår mission är att visa vad som händer. Det må sen handla om korruption inom den ukrainska ledningen, om oklarheter i de offentliga finanserna, eller om trakasserier, i värsta fall mord, på journalister.” 

Babinec berättar med inlevelse och glimten i ögat om alla turer de haft med både den tidigare och nuvarande ukrainska ledningen. Slidstvo var till exempel med om publiceringen av Panamapappren 2016 och Pandorapappren år 2021, och har många internationella samarbetspartners.

I dag är det ändå kriget som upptar nästan all tid. De flesta arkiv och offentliga databaser ligger nere nu, eller som Babinec uttrycker det: Krig är en bra tid för korruption. 

”Vår främsta uppgift just nu är att samla bevis på ryska krigsförbrytelser och berätta om dem. Man måste genast vara på plats när något skett och intervjua. Det är enda sättet att ge de utsatta hopp: att se till att någon lyssnar på dem och skapa möjlighet för att rättvisa skipas i framtiden. Både polisen och myndigheterna använder ofta vårt bevismaterial.” 

Över en tredjedel av tittarna på Slidstvos youtube-kanal befinner sig i Ryssland. Kommentarerna blir därför ofta hatiska, oberoende om det är bottar som står bakom eller inte. Som värst kan ett inslag ge upphov till femtusen kommentarer som redaktörerna på Slidtsvo enträget försöker bemöta med fakta. Men kanalen ger också möjlighet för ryska medborgare att skicka in viktigt bevismaterial. 

”Vi har fått oerhört värdefullt stoff från ryska enheter i Donetsk och Luhansk”, säger Babinec. 

Precis som på Kyiv Independent är det viktigt för Babinez att allt ska vara tillgängligt för alla – gratis. Slidstvo har fått en del internationellt understöd men viktigast är ändå gräsrotsfinansieringen. Överhuvudtaget är det slående hur proffsigt och hängivet redaktörerna jobbar. Genom kurser hos Bellingcat har till exempel hela redaktionen lärt sig tillämpa Open source intelligence (OSINT), samtidigt som man inför den ryska invasionen den 24 februari hade förskansat sig på redaktionen med förband och mediciner, skottsäkra västar, hjälmar, generatorer, vattenrenare… 

”Ibland skämtar vi om att vi var de bäst förberedda i hela Kiev”, småler Babinec bistert.