”Det finns galet mycket jobb, men om ingen vet vem du är hjälper det inte”

Arbetskraftsbristen inom film- och tevebranschen har pågått en tid. Fiktionsserier, särskilt via strömningstjänster, livesändningar och internationella samproduktioner ropar efter kunnigt folk. Proffs behövs också för strömning av möten och evenemang, tjänster som blivit betydligt vanligare under coronapandemin.

De proffs som ofta efterfrågas är medianomer och i Finland finns den enda svenska medianomutbildningen vid Arcada i Helsingfors. Rebecka Store har på Arcada studerat manus och regi. Kristofer Söderström har studerat foto och klipp. Redan under studietiden har de jobbat via egna företag och samlat en rejäl mängd praktik och arbetserfarenhet. De blir klara med studierna inom kort och båda ser positivt på framtiden. Fast ordet positivt är nog en underdrift – det står snabbt klart att de har ett passionerat förhållande till sin bransch.

”Det finns ju inte ett bättre jobb, på riktigt. Du får se så mycket cool shit, du får göra så mycket coolt stuff och du får träffa så jäkla mycket coola människor. Det är det man lever av”, säger Söderström.

Store drar paralleller till när hon var barn. Då gjorde hon filmer med sina kompisar. De filmade med mobiltelefoner, lekte och hittade på berättelser.

”En liknande kreativ lekfullhet finns ganska starkt i projekten inom film och teve. Visst finns det långa inspelningsdagar när du är trött och du ska bära tung utrustning. Men det är ändå roligt och efteråt kommer man bara ihåg de bra sakerna.”

Att tänka projekt är normen i branschen. Ett gig kan vara från en dag eller några veckor till flera år.

”Eftersom du i varje projekt träffar nya människor, lär dig nya sätt att göra saker på och ser att olika lösningar fungerar så kan du inte låta bli att utvecklas. Du blir sjuttons bra på det du gör bara genom att jobba”, säger Söderström.

---

I och med att det råder arbetskraftsbrist i branschen ser framtiden rätt ljus ut för dagens medianomstudenter. Rebecka Store drömmer om att jobba som manusförfattare och som FAD (first assistant director eller inspelningsledare på svenska). Hon frilansar vid sidan av studierna som översättare, från engelska och tyska till svenska, vid Yles översättnings- och versioneringsteam. Det ger en ekonomisk trygghet och en bra grund att växa från.

”Jag trivs jättebra med att texta filmer och teveserier. Jag börjar översättningen med att läsa manus och se igenom hela serien eller filmen. Genom att läsa andras manus lär jag mig om manusformat, -genrer och om dramatiska kurvor.”

Söderström har inga uttalade framtidsdrömmar.

”Jag vet inte vad jag vill eftersom jag vill göra allt. Jag älskar bara att vara i den här branschen.”

---

Vilken roll har då högskolan i en bransch där man lär sig det viktigaste på verkstadsgolvet?

”Skolan visar vilka möjligheter som finns och hur branschen fungerar. Ingen har ett yrke när den kommer ut härifrån och så ska det vara. Du blir en filmare av det du lär dig i jobbet”, säger Söderström.

Store säger att den som vill få ut det mesta av utbildningen ska forma sina studier själv.

”Det viktigaste är att man själv tar initiativ och utforskar det man tycker om och är intresserad av. Ibland kräver det att man drar igång ett eget filmprojekt för att få lära sig det man mest vill undersöka.”

Och även om det finns jobb så regnar de inte från himlen, påpekar Söderström.

”Tyvärr är branschen sådan att du inte kommer in i den om du inte känner någon, det gäller särskilt för fiktionssidan. I början är det alltid tungt, men så fort jobben börjar komma så ramlar de in i sådan takt att du inte hinner med alla. Det finns galet mycket jobb, men om ingen vet vem du är så hjälper det inte.”

För artikeln har också Fred Nordström, lektor i mediekultur vid Arcada, intervjuats.