Pro gradu lyfter fram inhoppares hatkärlek till Svenska Yle

I en färsk pro gradu-avhandling sätter Sandra Broborn ljus på Svenska Yles inhoppare. Gradun Med tre veckors framförhållning: en etnografisk studie om inhopparnas välbefinnande på Svenska Yle (2021) beskriver hur inhopparna upplever sin arbetsvardag.

Enligt Broborn associeras jobbet som inhoppare på Svenska Yle med både inre och yttre psykologiska krav som yttrar sig i stress, självtvivel och allmän ångest. En del av inhopparna upplevde att kraven på arbetet särskilt i början av anställningen var för höga. Det berodde bland annat på att de behövde bemästra många moment åt gången, till exempel att hantera webb, flöde, nyhetsradio och publiceringstekniska detaljer.

Så här skrev en av de intervjuade i sin arbetsdagbok:

”Min absolut längsta dag på jobbet hittills. Jag började jobba tidigt eftersom jag visste att det kommer att bli en lång dag (…) skippade morgonmötena för att hinna med mitt arbete idag. Jag hade ännu en intervju framför mig och visste att både radioinslaget och webbartikeln skulle ut följande morgon. Jag var stressad. /…/ Såhär i efterhand kändes det som jag arbetade väldigt långsamt. /…/ Jag gick hemåt klockan 23 efter en 15 timmars arbetsdag.”

Samma vecka som vi träffas har Broborn börjat som inhoppare på Hufvudstadsbladet. Hon säger att hon nu kan relatera till flera av de teman intervjupersonerna lyfter, till exempel tidspressen.

”Ibland går det inte som man planerat. En fast anställd kan tänka ’det var en skittdag i dag men i morgon kör jag på nytt’. En inhoppare har andra premisser. Du har en eller två dagar och så ska grejen bli klar. Om man fastnar är stöd från nyhetschefen jätteviktigt”, säger Broborn.

”Det låter makabert och är en tråkig insikt men till syvende och sist är det ingen som tackar inhopparna.”

Sandra Broborn

Broborn fick flera insikter under arbetet med gradun, bland annat att det är inhopparen själv som måste sätta sina gränser.

”Det låter makabert och är en tråkig insikt men till syvende och sist är det ingen som tackar inhopparna. Man måste hitta på sätt att tacka sig själv.”

Av de fem som Broborn intervjuade för sin gradu tyckte två att den temporära anställningen tjänar sitt syfte i och med att den ”är ett bra komplement i tillvaron eller vid sidan av studierna”.

En av de intervjuade drömde om en fast anställning och kände press på att prestera på jobbet.

”Hen upplevde en stark rädsla, att ’om jag inte gör det så kanske jag inte får en bättre
anställning sedan’.”

När Broborn frågade personen vad hen gör om arbetsläget ser likadant ut om fem år svarade personen att hen ändå kommer att jobba där.

”Personen ville verkligen jobba där. Jag tyckte det beskriver en hatkärlek till Svenska Yle.”

Enligt Broborn var känslan av utanförskap vanlig. Det kunde handla om en nyhetschef som på morgonmötet undrade ”vem är du och vad gör du här?”

”Arbetsgivaren borde säkerställa att inhopparna är inkluderade i alla former av möten. Det ger en känsla av att man är en del av någonting.”

Andra sätt att underlätta arbetsvardagen för inhopparna är enligt Broborn att ge dem feedback, teknisk utrustning, e-postadresser för arbetet och teknisk utrustning.

---

Broborn är förvånad över att inhopparnas arbetssituation i de finländska mediehusen fått så lite uppmärksamhet, både inom forskning och i medier. Nu, efter att hon skrivit sin gradu, säger hon att det känns oacceptabelt att journalistbranschen ser ut som den gör.

”Grundidén i journalistiken handlar om att granska maktförhållanden och orättvisor. Och så ser det ut så här på ens egna bakgård. Etiskt känns det jätteproblematisk – det utmanar ju journalistikens trovärdighet.”