08:45 Morgonmöte på tidningen Västra Nylands redaktion. Fotografen Lina Enlund stänger dörren till sitt kontor för att undvika rundgång och sätter sig bakom datorn. Mötet hålls digitalt trots att flera är på plats på redaktionen, det underlättar för dem som fortfarande pandemi-jobbar hemifrån.
Enlund ska i dag ut på uppdrag med sommarvikarierna. I alla fall ett uppdrag är inbokat på morgonen och ett annat på eftermiddagen, däremellan är hon redo att rycka ut om det behövs. Enlund är tidningens enda fotograf och jobbar 60 procent, tisdag till torsdag.
10:00 Det doftar nybakt i trähuset i centrala Ekenäs. Enlund och reportern Carolina Savander hälsar på hos familjen Berglund, vars son ska intervjuas om sitt sommarjobb som brödförsäljare.
Enlund plockar genast fram kameran, men tar först leende kontakt med 13-åringen som intervjuas. Hon lyssnar aktivt och väntar tills pojkens nervositet släpper innan hon knäpper den första bilden. Hon testar olika vinklar och efter intervjun regisserar hon pojken lite för att få bilden hon är ute efter.
Tidigare jobbade Enlund heltid på Västra Nyland. År 2016 gick tidningen ner från att komma ut fem dagar i veckan till två och stora nedskärningar gjordes.
”Jag är glad att de behöll en fotograf fast det inte var på hundra procent. Just då kändes det hemskt att VN gick från fem till två dagar och då kändes 60 procent som en vinst, att fotografen ens fick bli kvar.”
Enlund studerade foto först på Västra Nylands Folkhögskola i Karis och senare på Novia.
”Det har ju inte blivit bättre för fotografer sedan jag utexaminerades. Samma dag då jag blev klar såg jag på nyheterna att nån amerikansk tidning helt skulle skippa fotografer.”
10:30 Enlund är tillbaka på redaktionen efter sitt första uppdrag. Hon kopplar kameran till datorn och klickar upp bilderna, börjar gå igenom dem och markera sådana som funkar.
På Lina Enlunds arbetsbord står tre små porslinstoaletter som hon har småsaker i, pennor och gem. Hon har fått dem från den lokala IDO-fabriken som hon besökt flera gånger för jobbet.
Chefredaktören Marina Holmberg tittar in och påminner om att dricka mycket vatten. Juniförmiddagen är redan stekhet.
Enlund klickar vidare genom morgonens bilder.
”Ibland är förväntningarna inför uppdrag så att man tror att det ska se ut på ett visst sätt, men det som sedan händer är något helt annat.”
I kafferummet på redaktionen hänger inramade tidningar, förstasidor som varit speciella. En av förstasidorna täcks av en bild av en kalvande ko, en bonde drar ut kalven. Bild: Lina Enlund.
”Den är jag stolt över. Reportern hade redan skrivit artikeln, som handlade om ryska sanktioner och hur de påverkade jordbrukare. Jag skulle fixa bild och ringde den här bonden och han sa ’kommer du nu får du se en nyfödd kalv’.”
Enlund drömde inte alltid om att bli fotograf, men började på Västra Nylands Folkhögskola efter gymnasiet för att göra något roligt. Det var där hon fick insikten om att fotografering kan vara ett yrke. Den dåvarande fotografen på Västra Nyland, Nina Ahtola besökte utbildningen för att berätta om sitt jobb.
”Tidigare tänkte jag att pressfotografer mest fotar politiker. Under en kurs i fotohistoria tittade vi på Hannes Heikuras bilder och då fattade jag att man kan göra pressfoto på ett kreativt sätt.”
Senare började Enlund jobba på VN på ett vikariat och tog sedan över Nina Ahtolas jobb då hon slutade.
11:00 Chefredaktören tittar in igen, hon ber Lina fota sommarvikarierna under dagen, så de kan presenteras i tidningen.
”Om du tar en gruppbild och så en kolumnbild.”
Enlund är den som åker omkring mest av alla på redaktionen. Hon är inte från regionen ursprungligen, men efter sju år på tidningen är området bekant.
”Kontaktnätet är ju inte det samma som hos infödda. Men jag brukar sporta med att se mig omkring i rum och räkna hur många där jag har fotat.”
Enlund bläddrar i en tidning på sitt bord och pekar.
”Den här grejen gjordes när jag inte var på jobb, reportern fotade själv.”
Hon tycker tidningen skulle må bra av en fotograf på heltid.
”Man ska ha en skild fotograf för att bilden är viktig. Den behöver få fokus, den är värd att lägga vikt vid. Bilden är inte bara ett tillägg till texten.”
Enlund påpekar att människors läskunskaper för bilder ökat då det är så mycket bilder omkrings oss. Det är bilden som lockar till läsning, både digitalt och på papper.
”Därför är det en märklig väg att gå att minska på fotografer.”
Just den här sommardagen har tempot varit ungefär som det brukar. Men Enlund är alltid beredd på att någon ringer och ber henne komma nu, genast.
12:00 Enlund får ett samtal om arkivbilder. Hon hämtar ut några svartvita foton ur redaktionens arkiv och skickar bilder på dem till en kollega. I arkivet finns radvis med pärmar, från ”Finland-Fötter” och ”Hieroglyfer-Infödingar” till ”Sovrum-Sväv” och ”Sydafrika-Tenala”.
Sedan är det dags för lunch. En lunchrestaurang finns i huset, som förr också fungerade som tidningstryckeri. Numera har fler företag kontor här.
Sedan hon började jobba 60 procent har Enlund försökt ta sig tid att jobba med egna projekt också. Hon har fotat en bok, Glans och vardag på Raseborgs slott, tillsammans med Niclas Erlin. Och i flera år har hon försökt få till ett fotoprojekt om folkdräkter.
”Jag var på ett bröllop och tre personer i min ålder hade folkdräkt, då blev jag nyfiken på vem som har folkdräkt i dag och vad det betyder.”
Projektet har ändå stått stilla ett tag – det är svårt att hitta tiden att åka till Österbotten eller Östra Nyland för att fotografera folkdräkter.
13:30 Enlund svarar på några mail och packar sedan ihop sin utrustning för att åka ut på nästa uppdrag. Sjöräddningen i Ekenäs har fått en ny båt och de ska passa på att ge råd inför midsommaren. Det är vindstilla och gassande sol nere vid bryggan.
Enlund sitter med under intervjun, lyssnar aktivt och har kameran redo i famnen. Efteråt ber hon sjöräddarna lägga på flytväst och hoppa ombord. Enlund hänger över relingen, testar olika vinklar. Hon ber dem titta genom kikaren medan hon själv kikar genom sin lins.
Den ena räddarens skor inte får synas, de är inte passande för sammanhanget och kan ge fel bild av arbetet. Enlund byter vinkel.
14:50 Tillbaka på redaktionen. Enlund ber sommarvikarierna förbereda sig för att bli fotograferade medan hon laddar upp sjöräddarbilderna.
”Det var en typisk grej där jag hade förväntningar som inte uppfylldes, jag hade hoppats att vi skulle ut med båten men det var de inte medvetna om, så jag fick improvisera.”
15:10 Tre badbollar och tre sommarvikarier får precis plats i den lilla redaktionsbilen. Enlund kör ner dem till sandstranden där hon tar av sig skorna och ber vikarierna att göra det samma och ställa sig i vattnet. Hon regisserar ställningarna lite och klickar.
Mentalt har Enlund redan börjat förbereda sig på andra uppdrag hon vet att hon ska iväg på under veckan.
”Jag vill att tidningen har bra bilder, det är ju min stolthet också. Då vill jag räcka till så mycket som möjligt.”
”Det är skrivande personer som bestämmer i mediehusen”
Fler deadlines och bilder, färre fotografer. Många tidningar i Finland har sparat in på pressfotografernas tjänster de senaste åren och i Svenskfinland är det få som har kvar fler än en fotograf på heltid.
Jonas Brunnström har jobbat på Österbottens Tidning, tidigare Jakobstads Tidning, sedan 2004. När han började hade redaktionen fyra fotografer.
”Coronaåret är det första då jag är helt ensam.”
Under Brunnströms tid på tidningen har han sett hur fokus skiftat mer mot webben där fler bilder både ryms och behövs. Att fotograferna är färre kompenseras med att reportrar själva tar bilder. Det är en självklarhet för många som är nya i branschen, men enligt Brunnström får läsaren alltid mer ut av helheten om en skild fotograf är med på uppdraget.
”Keskipohjanmaa som är vår granne har tre anställda pressfotografer på heltid och de är grymt bra visuellt, det är ingen fråga om det.”
Stefan Öhberg har jobbat som fotograf på Nya Åland nästan lika länge som tidningen existerat. Nyan fyllde 40 år i somras och är en av få svenskspråkiga tidningar i Finland som faktiskt kommer ut oftare nu än då den grundades – i dag utkommer den fem dagar i veckan men har fortfarande lika många fotografer som tidigare.
”Jag har varit med sen den svartvita tiden då allt togs med film – mörkrum, rastrering av bilder och hela kedjan. När allting blev enklare med digitaliseringen trodde man att livet skulle bli enklare, men man fick ju bara mer jobb”, säger Öhberg.
Nya Åland har i dag två fotograftjänster. Som bäst var pressfotograferna tre stycken. Öhberg saknar ofta att få bolla idéer med en kollega.
”Mestadels jobbar man ensam på dagarna och det känns lite jobbigt. Vi har ju en förstående redaktion, vi har alltid varit vana med lite folk och att ha det ekonomiskt tufft. Men när något oförutsett händer, en olycka till exempel, blir det problem. Tack och lov kan många redaktörer rycka ut och ta bilder själva.”
Tidningen publicerar allt oftare också mobilbilder från allmänheten i och med att telefonernas kameror blir bättre och bättre.
”Visst känns det som att fotografens roll börjar vara lite hotad. Folk förstår inte att proffsen komponerar bilder på ett snyggt sätt och blir vana vid att bilden kan se ut hur som helst, det gör att folk accepterar sämre bilder”, säger Öhberg.
Jonas Brunnström är ense om att pressfotografernas platser inte känns säkra.
”Det som jag alltid säger är att det är skrivande människor som bestämmer i mediehuset. Jag har aldrig träffat en vd eller en hr-person som skulle komma från en visuell bakgrund. Om det inte finns en förståelse att bevara det visuella tänket så är det alltid lika spännande att se hur det går vid samarbetsförhandlingar”, säger Jonas Brunnström.
Hanna Nordenswan
Uusimmassa lehdessä
- Paikallismedia kytkee ihmiset yhteisöönsä. Alajärvelle muuttanut Jukka Vuorio huomasi tarttuvansa pikkukunnan uutisiin sitä painokkaammin, mitä synkemmältä maailma muussa mediassa näyttää.
- Yleisön luottamus täytyy ansaita yhä uudelleen
- Journalistin ohjeiden uudistusehdotukseen paljon kommentteja – ”On jätettävä tilaa myös journalismin houkuttelevuudelle”
- Palkaton sairauspäivä huolettaa – liitto ei hyväksy ehdotusta, jos sitä esitetään neuvotteluissa
