Media-ala

De finlandssvenska partitidningarna görs av passionerade journalister – som också är partimedlemmar

Hur är det att jobba på en partitidning? Kommer politiken eller journalistiken först? Kan man kritisera det egna partiet i partiets tidning?

Det finns två finlandssvenska partitidningar: Arbetarbladet (SDP) och Medborgarbladet (SFP). Dessutom finns vänstertidskriften Ny Tid, förut språkrör för DFFF (folkdemokraterna) som senare blev Vänsterförbundet men obunden sedan 1991.

”Det saknas en arbetarpress och en vänsterpress. Mediefältet präglas av en överväldigande borgerlig nyhetsjournalistik – och det är ett problem eftersom den borgerliga pressen framställer sig som neutral. All journalistik är ändå politisk”, säger Janne Wass, chefredaktör på Ny Tid.

Han säger att den borgerliga prägeln leder till att medborgarna får en världsbild som är vinklad, utan att de vet om att den är vinklad. Prägeln syns till exempel i val av ämnen och vinklingar.

”När tidningar skriver om hur samhället ska utvecklas under kommande åren ringer man bankens expert som diskuterar BNP. Mer sällan skriver man ur arbetarens eller den fattigas synvinkel.”

En följd blir därför, enligt Wass, att etablerade medier möts av allt större skepsis.

”Det finns människor som anser att medierna inte lever i samma samhälle som de själva.”

Wass har varit chefredaktör på Ny Tid sedan 2014. Före det jobbade han bland annat på Yle, Hufvudstadsbladet och Åbo Underrättelser. Att han sökte sig till Ny Tid hade främst att göra med att han på sina tidigare arbetsplatser saknade möjligheten att göra långsam, djuplodande journalistik. Ny Tid var bekant sedan civiltjänstgöringen och från arbetet som vikarierande redaktionssekreterare. Medlem i Vänsterförbundet var han långt innan han började jobba på Ny Tid.

Ny Tids chefredaktör Janne Wass säger att tidningen har ett varmt förhållande till partier som företräder Ny Tids vänsterlinje. ”Linjen är ett arv från DFFF och från Vänsterförbundet. Ideologiskt ligger Ny Tid nära Vänsterförbundet men skulle partiet plötsligt ändra riktning på sin politik så skulle Ny Tid nödvändigtvis inte följa efter.”

Var det ett problem på Yle eller HBL?

”Vad fan. Det är min medborgerliga rättighet att höra till ett parti. Förhoppnings påverkade det inte min journalistik. Jag hoppas att alla journalister tänker på den biten. Styrs jag av mina egna personliga åsikter eller går journalistiken först?”

De flesta journalister som arbetar på ett seriöst medium anser antagligen inte att de är styrda ovanifrån, säger Wass.

”Det kände jag inte heller när jag jobbade på Yle och HBL – och på HBL finns en massa folk som är hur vänster som helst. Jag tänker ändå att det handlar om annat än rent partipolitiska kopplingar. Det handlar om en övergripande världsbild som är formad av en kapitalistisk, nyliberalistisk diskurs, vilken utgår från ett marknadstänk.”

 

Vad kommer då först på en ren partitidning, journalistiken eller politiken? Topi Lappalainen, tf chefredaktör på Arbetarbladet, säger att det beror på texttypen och ämnet. Under de senaste åren har Arbetarbladet till exempel förstärkt sin kulturbevakning genom att gå med i Kritikbyrån. Enligt Lappalainen skulle många av recensionerna platsa i vilken dagstidning som helst.

”När jag själv recenserar en diktsamling tänker jag inte i första hand att jag gör det politiskt eller socialdemokratiskt. Men om poeten har ett jämlikhetspatos är det självklart att jag lyfter fram den politiska dimensionen. Det gör jag också i frågor som direkt är politiska, till exempel nedstängningen av en fabrik i Västnyland.”

Lappalainen vikarierar Johan Kvarnström (SDP) som valdes in i riksdagen våren 2019. Kvarnström säger att han saknar journalistiken men inte ”den schizofrena rollen av att vara både journalist och politiker”. Han engagerade sig nämligen i kommunalpolitiken medan han var chefredaktör för Arbetarbladet. När Kvarnström sökte jobb på Arbetarbladet hade han jobbat bland annat på KSF Media och upplevde sig som helt neutral.

”Jag trodde att jag var chanslös när jag inte hade partibok.”

Han började jobba på Arbetarbladet i mars 2017, i april samma år ställde han upp som obunden kandidat i kommunalvalet och i september samma år skrev han in sig i partiet.

”Jag försökte länge intala mig själv att jag har en stark journalistisk integritet men den förstördes av kommunalvalet. När HBL hade en notis om vilka tidigare KSF-journalister som ställer upp i valet stod det ’Kvarnström är socialdemokrat’. Det tog en stund för mig att sjunka in men det var nog mest för att jag hade en yrkeskris. För alla andra var det självklart att jag blir en del av rörelsen.”

Lappalainen hör också till partiet men gjorde det redan innan han började jobba på Arbetarbladet. Tidigare har han bland annat suttit i Finlands svenska socialdemokraters (FSD:s) styrelse – något han ser som en fördel i det nuvarande jobbet i och med att han känner nyckelpersonerna och fotfolket inom den finlandssvenska socialdemokratiska rörelsen.

Hur gör du som chefredaktör om du inte håller med partiets linje?

”Jag har väldigt sällan upplevt att mina egna åsikter skiljer sig värst mycket från partiets. Och under de senaste åren har partiets linje kommit allt närmare mina egna tankar”.

Kvarnström säger att en svårighet på en partitidning är att rapportera om negativa händelser som berör det egna partiet.

”I Arbetarbladets fall är det lätt om det handlar om SDP, men när det gäller FSD blir det svårare. Alla jobbar tätt och man är som en familj. Bit inte handen som föder dig, sägs det.”

 Kvarnström vill lyfta fram att man kanske inte kan vara neutral men att man kan vara saklig och i någon mening opartisk.

”Men varje perspektiv är ett val och vad man bevakar har ett egenvärde.”

Han nämner Hufvudstadsbladet som exempel.

HBL skriver oproportionerligt mycket om SFP och gör också kritiska granskningar.  När du skriver om något gör du det för att du bryr dig och det blir ett indirekt ställningstagande.”

Ny Tid tvekar Wass inte en sekund på frågan om Ny Tid kan kritisera Vänsterförbundet.  Absolut, säger han och konstaterar att Ny Tid inte är en propagandakanal för vänsteridéer.

”Det är mer intressant att granska och kritisera vänstern än att försöka stryka vänsterrörelsen medhårs. Om jag velat göra det skulle jag söka jobb på partikansliet och inte jobba som journalist.”

 

Medborgarbladet görs liksom Arbetarbladet av en person. Medborgarbladets redaktör Sofia Jern är inte bara ansvarig för partitidningens papperstidning och webbplats, hon gör också kommunikation och marknadsföringsmaterial för Svenska folkpartiet (SFP).

Jern började som redaktör på Medborgarbladet i augusti i fjol. Före det jobbade hon över tre år som grafiker på SFP:s ungdomsorganisation Svensk ungdom (SU).

”Flytten kändes ganska naturlig för mig. Alla känner alla och det är som en stor familj.”

Att Jern i tiden sökte jobb på SU handlade främst om att jobbet passade i hennes livssituation. 

”Det var inte så att jag bestämde mig för att jobba för ett politiskt parti. Det har aldrig varit mig emot att jobba för ett parti där min egen värdegrund står väldigt nära partiets värdegrund.”

Under tiden på SU valde Jern att bli medlem i SFP.

”Efter att man jobbat i ett förbund i några år så blir man själv engagerad och ens kollegor blir nära vänner.”

Jern säger att hon fått frågan om man kan jobba som journalist efter att man jobbat för en partipolitisk tidning.

”Själv vill jag framhålla att min integritet och objektivitet är väldigt viktiga för mig som journalist. Jobbet gör jag i första hand ur en journalistisk synvinkel. Sedan är ju tidningen också en informationskanal där vi tar upp aktuella frågor i politiken och partiet.”

I Medborgarbladet skrivs ledaren av partisekreteraren.

”Jag skriver artiklar, intervjuer och reportage och där är jag i allra högsta grad objektiv. Jag är inte heller rädd för att vara kritisk, eller för att ställa kritiska frågor.”

Samtliga intervjuade lyfter fram att partitidningarna har en viktig roll i medielandskapet. Wass är oroad över att politiska partierna verkar vara mer intresserade av att sätta pengar på sin egen PR-verksamhet än på journalistik. Han riktar en känga mot De Gröna som valde att lägga ner Vihreä Lanka och mot Vänsterförbundet som 2015 slopade stödet till alla andra vänstertidningar utom Kansan Uutiset.

”Om partierna vill arbeta för en stärkt demokrati och ett fungerande medborgarsamhälle skjuter de sig själva i foten genom att bara stödja partipropaganda och inte stödja god journalistik.”

Svenska i andra partitidningar

Kristdemokraternas KD-Lehti har två svenska sidor i varje tidning. Leo Byskata, som är ordförande för KD:s svenska organisation, ansvarar för det svenska innehållet.

Centerns Suomenmaa har inget svenskt innehåll för tillfället, tidigare har gästkolumner på svenska publicerats.

Samlingspartiets Nykypäivä och Verkkouutiset har inget svenskt material, inte heller Sannfinländarnas Suomen Uutiset.

De Gröna lade ner partitidningen Vihreä Lanka 2019. År 2020 började partiet ge ut medlemstidningen Vihreä. Den har svenskt innehåll.