DI-chef: Distansjobb ska bli en permanent del av redaktionsarbetet

Redan innan coronapandemin hade Peter Fellman, Finlandsbördig chefredaktör vid Dagens Industri, grubblat över hur redaktionen egentligen jobbar.

Varför måste alla till exempel alltid vara på plats inom givna klockslag? Varför ska alla varje dag bänka sig vid sina arbetsbord på samma fysiska ställe? Varför ska anställda tillbringa delar av arbetsdagarna i trafikköer som uppstår då hela samhället pendlar samtidigt? Varför ska medarbetare som lever i en hektisk småbarnsvardag slitas mellan plikten att slutföra jobbet vid ett bord på redaktionen och känna konstant stress över dagislogistik som väntar på annat håll av stan?

”Det hela var lite konstigt och jag hade länge funderat på andra arbetsrutiner. Sedan kom pandemin och vi fick gå en snabbkurs i digitala verktyg, mötesteknik och helt nya arbetsrutiner. Och det har visat sig att det här sättet att jobba till stora delar fungerat väldigt bra.”

Under hösten har Dagens Industri-gruppen och Bonnier News, med 7 700 anställda, därför inlett ett omfattande utredningsarbete där målet är att integrera distansarbetet som en del av arbetslivet också då pandemin blåst över.

”Vi kommer att ta med det bästa vi hade innan innan pandemin, det goda vi lärt oss under undantagstillståndet och landa i en modell där de här båda kombineras på ett flexibelt och modernt sätt”, säger Fellman.

Vad utredningen konkret resulterar i vet han inte ännu. Men det som är klart är att distansarbete i någon grad i framtiden blir permanent. De fysiska redaktionerna ska finnas kvar, men alla ska inte sitta där varje dag utan en del ska arbeta hemifrån. Det betyder konkret färre fysiska platser på redaktionen.

”Jag tänker flexibla lösningar där det finns ett mindre antal arbetsbord som inte är personliga, tysta rum för samtal och rum för de möten som också framöver måste hållas i fysisk form. De konkreta förändringarna kanske kan börja göras under hösten och nästa år.”

Under coronaperioden har responsen från de anställda på hemmakontoren varierat. Även om många saknat kollektivet så har många journalister tyckt om distansarbetets flexibilitet.

Ledningen för Dagens Industri har också lystrat till signalerna från hemmafältet och förhållit sig generöst till de behov som uppdagats. Om ergonomin varit dålig har man budat iväg kontorsstolar och -bord. Man har sett till att de anställda har teknisk utrustning som fungerar. Man har följt med problem som dykt upp, för det är klart att sådana också funnits.

”En av de svåra frågorna är arbetstiderna. Det finns en risk att distansarbetet leder till att människor arbetar hela tiden, att gränsen mellan arbets- och fritid suddas ut. Så får det förstås inte gå.”

Från fackligt håll har signalerna inom Bonnierkoncernen varit försiktigt positiva. Vill journalisterna arbeta mer på distans är det bra om de har möjlighet att göra det. Men det får inte skapas en situation där arbetsgivaren krymper den fysiska redaktionen så mycket att det blir ett tvång att jobba hemma.

Det håller Peter Fellman med om. Tanken är att inte att tvinga folk till distansjobb utan att ge dem som vill möjlighet till det. Samtidigt är han medveten om att omorganiseringen knappast kommer att löpa helt friktionsfritt ända fram till slutet. Av tradition är folk vana vid en fysisk arbetsplats där man i princip måste infinna sig varje arbetsdag.

”I grunden är vi alla obenägna till förändring. Men i dagens värld kräver de flesta jobb inte fysisk närvaro och jag tror starkt på en kombination av när- och distansarbete. Det betyder inte att vi vill avskaffa redaktionerna. Tvärtom så måste det förstås kvarstå en fysisk plats där alla känner sig välkomna och där man får mötas då det behövs.”