HBL:s Nordgren rapporterar från det svenska coronaundantaget

När intervjun görs, alldeles i slutet av mars, fungerar det svenska samhället fortfarande något så när normalt. Läget förändras förstås hela tiden, men Sverige har längs med att coronakrisen eskalerat valt att gå sin egen väg i hur man hanterar den.

Richard Nordgren, Hufvudstadsbladets nytillträdda Nordenkorrespondent, har exempelvis fortfarande gått på presskonferenser tillsammans med andra journalister. Han har träffat människor och intervjuat dem ute på fältet. Efter jobbet har han gått till närkrogen och äta. Han har satt sig på en uteservering och tagit en kopp kaffe tillsammans med andra.

”Jag har förstått att det här verkar smått absurt sett ur finländskt perspektiv.”

Så är det onekligen. Medan i stort sett alla finländare sedan mitten av mars snabbt lärde sig hållas hemma och när det mesta stängdes ner valde Sverige en annan väg. Samhället har i princip hållits öppet. Stockholms vinbarer har haft fulla hus. Säsongen för uteserveringarna tidigarelades rentav.

I Finland har redaktionerna också sedan veckor tillbaka utlokaliserat rapporteringen till distansarbetande journalister och redaktionsledningar. Sin egen redaktion, HBL i centrum av Helsingfors, beskriver Nordgren exempelvis som ”en no-go-zone”.

”De svenska redaktionerna har också spridit ut sina medarbetare, men de har fortfarande haft folk på plats. Folkhälsomyndigheterna har dagligen hållit en pressbriefing klockan 14 och i den har en massa journalister deltagit.”

Nordgren hann inte själv uppleva undantagstillståndet hemma. Inför hans flytt till Stockholm den 16 mars höll coronasituationen visserligen på att eskalera, men på det stora hela fungerade det mesta ännu något så när normalt. På redaktionen fördes ändå en diskussion om hans förestående flytt.

”Jag blev tillfrågad om jag vill åka och svarade att det tänker jag göra. Det var mitt eget beslut. Flygturerna hade redan minskat kraftigt, men jag hann med på ett av de sista planen. Kort efter att jag hade installerat mig i Stockholm så stängdes gränserna och sedan började åtgärderna skärpas. Dimensionerna på det som skulle komma hade nog ingen kunnat förutse då i början av mars.”

Själva krisen är förstås skrämmande och kantad av grymma personliga tragedier för alla dem som direkt eller indirekt drabbas av coronaviruset. Men ur jobbperspektiv är situationen exceptionell och intressant på båda sidor av Östersjön.

”Ur ett journalistiskt perspektiv är det oerhört intressant att jobba i Sverige just nu. Och jämfört med kollegornas situation i Finland så är det ju fortfarande förhållandevis lätt att arbeta här.”

Han följer aktivt med rapporteringen om Sverige och konstaterar att den till vissa delar verkar gå ganska hårt utanför de svenska gränserna.

”Folk talar om att Sverige sysslar med rysk roulette, att man låter den äldre befolkningen dö och sådana saker. Det är lite endimensionellt. Här i Sverige finns det en tanke bakom att man inte stänger ner allting och det finns en tillit bland folket. Medborgarna litar på experter och politiker. De litar i sin tur på att medborgarna agerar själva.”

Det är inte heller, i motsats till vad man kanske tror, så att Sverige inte gjort någonting alls. Det har införts begränsningar, men de har gjorts utan order eller lagändringar. Det har, säger Nordgren, funnits en konstant beredskap att vidta fler begränsande åtgärder, men de görs bara om hälsoexperterna anser dem vara nödvändiga. Och det här linjevalet verkar svenskarna generellt ställa sig bakom.

Just de här aspekterna tycker han delvis har saknats i den nordiska rapporteringen om Sveriges linjeval i coronakrisen.

”Är Sveriges eller Finlands väg rätt? Det vet ingen, allra minst alla de vanliga människor som plötsligt har blivit epidemiologiska experter.”

Han har också med intresse följt med hur medierna rapporterat om krisen. Svenskarna är i någon mån ambivalenta inför det egna landets linje, men än så länge har det till exempel rått en i stort sett intakt politisk borgfred, där man snällt tillsammans lystrar till de ledande experterna. Likaså verkar svenskarna generellt hysa en tilltro till att ledningen agerar i allas intresse.

”När statsminister Stefan Löfven inleder sina presskonferenser med att påminna om vikten av tvätta händerna, så uppfattas det också som en genuin omsorg, inte som någonting naivt.”

I Finland, menar han, är den pågående utvärderingen av det som sker mer bitsk trots att ingen sitter på rätt lösning. Som exempel nämner han en ledartext i Iltalehti nyligen där det stod att Sanna Marins regering inte har en aning om hur Finland ska ta sig ur krisen varken medicinskt eller ekonomiskt.

”Det är en helt korrekt och totalt idiotiskt slutsats. Ingen annan i hela världen vet heller svaret. Sådana typer av slutsatser i en ledartext är så dumma att man baxnar.”

HBL har ingen redaktion i Stockholm, utan Nordgren arbetar, precis som de flesta kollegorna i Finland numera, i anslutning tillsitt hem. Där finns gott om plats, för än så länge är han ensam på plats.

Kvar i det avspärrade Nyland finns nämligen hans fru och son, som flyttar till Sverige först mot hösten. Familjens planer på att Richard Nordgren veckopendlar till Helsingfors under våren gick i stöpet i stort sett direkt efter flytten.

”Det är nog det jobbigaste. Jag har kontakt med familjen via videosamtal flera gånger varje dag, men när vi får ses på riktigt igen vet ingen. Flygbiljetterna som jag hade reserverat i förväg för att kunna pendla lite förmånligare har jag ingen nytta av längre. Men hade jag åkt till Sverige om jag vetat att det blir så här? Antagligen. Arbetsmässigt är det här en så intressant situation.”