Journalisten

Nästa generation framhäver bildjournalistikens roll

Den första kontakten med tidningen Östnylands bildjournalistik fick Viivi Ikonen, snart 18, redan under sin praktikperiod i fjol, som gjordes inom Practicums utbildning för utövare av mediatjänster. Då fick hon nämligen under fotografen Kristoffer Åbergs handledning lära sig lite om hur fotograflivet på en tidningsredaktion kan se ut.

”Jag tyckte om att alla dagar var olika. På en nyhetstidning kan du inte planera i förväg och det ger en extra utmaning, som jag tycker om.”

I sommar fortsätter hon med hjälp av Svenska kulturfondens praktikantstipendium arbetet som pressfotograf på Borgåredaktionen.

”Inom studierna lär vi oss hela det breda fältet av visuella element – foto, grafik, video – som behövs i dag. Men jag har ända sedan jag var barn känt att fotograferandet är min starkaste sida.”

Var hon placerar sig då hennes yrkesexamen är klar 2020 vet hon däremot inte. Pressfotografens yrke är intressant och betydelsefullt, men om framtiden finns där är osäkert.

”Jag vet att många redaktioner tycker att alla kan fotografera. Det är klart att många kan, men nog ser jag en enorm skillnad mellan bilder som är tagna av proffs och bilder som inte är det. Själv tycker jag förstås att en bra bild är en jätteviktig del av den visuella helheten.”

Det tycker också Östnyland, som hör till KSF Media-koncernen. Trots hårda nedskärningar de senaste åren har Borgåredaktionen behållit sin fotograftjänst. I dag delar den anställda fotografen sin arbetstid: 80 procent på hemmaredaktionen i Borgå, 20 procent på bolagets största redaktion, Hufvudstadsbladet (HBL).

HBL:s redaktion i Helsingfors har nyhetschefen Richard Nordgren samtidigt följt med den omvälvning som drabbat pressfotograferna de senaste åren. Han arbetade till för några år sedan som bildchef. Den chefstjänsten finns inte längre kvar och skulle knappast längre ens ha en funktion. För några år sedan hade HBL fortfarande i princip sju anställda fotografer. I dag delar två fotografer på en heltidstjänst.

”Vi gör lika stora tidningar, men med en kraftigt decimerad fotografstyrka. Våra fotare är proffsiga och jobbar häcken av sig, men det är klart att de inte kan hinna med allt det som tidigare sköttes av många fler. Den renommé som Husis tidigare hade för sin kvalitativa bildjournalistik har försvunnit med de här omläggningarna”, säger Nordgren, som konstaterar att pusslet inte skulle gå ihop utan frilansare och bildbyråer.

 

Förändringen på bildsidan gäller inte bara HBL, utan är en del av en större omvälvning, som svept över landets alla redaktioner de senaste åren. I spåren av den har de fasta fotografernas antal kraftigt skurits ner och samtidigt har arbetsbilden drastiskt förändrats.

”Man kan knappt tala om pressfotografer längre, eftersom arbetsbilden till så stor del förskjutits till rörligt bildmaterial. Jag anser själv att vi just nu befinner oss vid en vändpunkt”, säger Hanna-Kaisa Hämäläinen, ordförande för Finska bildjournalister.

Trenden de senaste åren har varit tydlig: Medlemmar med fasta tjänster har minskat, frilansarnas antal har ökat. I dag utgör de fast anställda fotograferna en minoritet av föreningens medlemmar. Det ser Hämäläinen som en klar markör för branschens förändring under senare år.

”Hela bildredaktioner har lagts ner. Istället använder mediehusen frilansare, som i sin tur kämpar i en oerhört hård arbetssituation. Det syns bland annat i att frilansarnas taxor har dumpats till orimligt låga nivåer. Det finns alltid någon som gör jobbet för att ens få någon inkomst. Det är inte bara en eller två fotografer som tvingats byta bransch eller som seriöst överväger att göra det.”

Hon och Richard Nordgren delar en oro om vad allt det här innebär för framtidens bildjournalistik.

”När redaktionerna har monterat ner bildjournalistiken så har det skett utan en konsekvensbedömning. Jag är så pass gammaldags att jag inte tror på att en skrivande journalist kan göra allting själv. Bilden är ett eget hantverk som ska ha en egen position. Den kräver en yrkeskunskap som mediecheferna inte verkar värdera längre. Vem som helst kanske kan ta en helt bra bild, men när du ska börja beskriva ett skeende så blir det väldigt mycket svårare,” säger Nordgren.

Hämäläinen håller med. Förskjutningen från ett bildjournalistiskt tänk har enligt henne skett långsamt, under en längre period och utan stora protester.

”Det hade säkert blivit ett större oljud om redaktionerna plötsligt hade börjat påstå att vem som helst kan skriva. Problemet verkar ändå vara att mediecheferna inte har värderat bilden på samma sätt som texten.”

Hon blickar också gärna utåt.

Bland de mediehus som har valt att satsa på den visuella presentationen finns exempelvis Helsingin Sanomat i Finland och Dagens Nyheter i Sverige. Hämäläinen vill tro att den här satsningen ska återkomma till fler finländska redaktioner. Enligt henne är helheten – kvalitativ text, bild och vid behov också video i ett visuellt välgjort paket – det enda sättet att fånga de yngre generationer, som vuxit upp i en starkt visualiserad värld. De lockas inte, menar hon, med hafsigt tagna mobilbilder eller bilder tagna med vänsterhand vid sidan av allt det andra som en enda journalist behövde få gjort.

Det här resonemanget håller Viivi Ikonen med om.

”Det är klart att vem som helst kan lyckas med att ta en okej bild, men det kräver nog ganska mycket mer för att på riktigt kunna fotografera. Om bilden är intressant så är fastnar folk på ett helt annat sätt för grejen”.

Och hon hör som sagt till de lyckliga som får lyfta den nischen i sitt sommarjobb. För alldeles enkelt är det inte för de unga att ta sig in på dagens fotografmarknad.

 

Vid Vasabladet är Mikael Nybacka den enda fast anställda fotograf som finns kvar efter redaktionens senaste inbesparingsrunda 2017 – 2018 då hans enda kollega fick gå. Kollegan har efter det prioriterats då frilansuppdragen delas ut och han är också den som hoppar in som sommarvikarie under semesterperioden.

Vid HBL får en av de halvtidsarbetande fotograferna tillfälligt gå upp till 100 procent under semesterperioden. Utöver det får man en stipendiat som en välkommen extraresurs. Richard Nordgren bedömer därför att sommaren jämfört med vardagen ser helt okej ut.

”Men framtiden för de unga är svår. Jag säger själv till alla som söker sommarjobb att utgångspunkten är att man måste kunna filma, klippa och i praktiken vara helt självgående. Allt det här betyder förstås att stillbildsfotografiet är i farozonen och det tycker jag är oerhört synd.”