En reporter som skyr rökridåer

På Mikael Sjövalls twitterprofil beskriver han sig själv så här: Publicist. Pappa. Miljöaktivist. Rabulist. Etnofreak. Gubbstrutt mot strömmen. Allergisk mot kulisser och kejsarens nya kläder.

För mediekonsumenter i Svenskfinland är han kanske mest känd i rollerna som publicist, miljöaktivist och rabulist.

”Jag har nu återgått till journalistiken efter en utsvävning på nästan 20 år i propagandabranschen. Lite trist att man inser var man hör hemma först när man är 50 plus, men samtidigt har åren på andra sidan gett mig livserfarenhet. Nu vågar jag ställa obekväma frågor till vilken bigshot som helst, något som jag drog mig för som ung journalist.”

I november 2017 började han som reporter på nyhetsbyrån SPT och sedan mitten av november i år arbetar han som nyhetschef på byrån. Vi sitter i ett konferensrum på Mannerheimvägen 18, som numera är Sjövalls arbetsplats. Vi hade bokat in intervjun redan klockan 12, men han dök inte upp och hänvisade till att hans arbetsschema ritats om när bevakningen av ett seminarium kom emellan. Drygt tre timmar senare hittar vi en liten lucka för intervjun. De finlandssvenska dagstidningarna får lov att vänta på nyhetstexten från seminariet.

”Grunduppdraget är det samma, men mycket har förändrats inom mediebranschen sedan 1990-talet. Tempot är högre och resurserna mindre, vilket har gjort det ännu svårare att uppfylla kraven på snabbhet och kvalitet.”

Under åren i den så kallade propagandabranschen var han privat en aktiv opinionsbildare, bland annat som kolumnist i Hufvudstadsbladet. Där tog han ställning i olika samhällsfrågor och gav utlopp för rabulisten. Där kom också gubbstrutten fram.

”Jag har alltid haft ett behov av att säga opassande saker som inte är politiskt korrekta. Jag irriteras av vedertagna sanningar som kväver den fria debatten. Som journalist är behovet mindre, men redan när jag arbetade på utrikesministeriet i slutet av 1990-talet och även under åren i finansbranschen kändes det som att jag hade en yrkesmässig tvångströja.”

I kolumnerna skrev han om allt som är eldfängt, från extremfeminism till islamism och däremellan om vindkraft, skarvar och vargar.

”Jag har aldrig fått så mycket hatrespons som när jag i en kolumn i Hbl ställde mig frågande till att det på Åland fanns valinformation på alla tänkbara minoritetsspråk, förutom på finska. För mig är beröringsskräcken för den finskspråkiga minoriteten på Åland fortfarande en gåta.”

Under åren som informatör på Greenpeace fick Sjövall utlopp för miljöaktivisten inom sig.

”Aktivist kan låta bombastiskt, men jag ser mig också som en aktivist för det fria ordet och tycker att det är en fördel att ha ett brinnande engagemang för viktiga frågor, i stället för att reserverat titta på från sidan.”

Sjövall var också engagerad som lokalpolitiker i Helsingfors för SFP under ett par mandatperioder från 2008. Även där syntes miljöengagemanget, när han bland annat förespråkade att Helsingfors skulle införa trängselskatter för att minska privatbilismen.

”På Greenpeace såg jag det som en viktig roll att lyfta fram vetenskapliga rapporter som stödjer miljöarbetet, men som hamnar i skuggan av banderollerna. Min bakgrund på Greenpeace har gjort att jag är överdrivet försiktig när jag skriver om miljöfrågor i egenskap av journalist.”

Rollen som publicist blev ännu starkare i maj när han valdes till ordförande för Finlands Svenska Publicistförbund.

”Det är en 110-årig organisation med 550 medlemmar som nu igen måste hitta sin roll. Ännu på 1990-talet kunde man ordna debatt om ett aktuellt ämne och fylla salen, men i dag är det svårt att mobilisera gäng för föreningslivet.”

Publicistförbundets sommarseminarium i Hangö hörde länge till begivenheterna för finlandssvenska journalister, men på senare år har konkurrensen från Mediespråk, enligt Sjövall, bidragit till att deltagarantalet minskat. Han ser några åtgärder som kan vända trenden för Publicistförbundet.

”Vi behöver få en starkare representation i Österbotten, Åboland och Åland. Ett steg på vägen var att vi tillsammans med Svenska Folkskolans Vänner delade ut årets Topeliuspris i Nykarleby. För att öka närvaron utanför Helsingfors behöver vi engagera lokala värdar som kan hjälpa till att arrangera evenemang.”

Medlemsbasen kan också breddas till andra yrken än journalister.

”Publicist är ett brett begrepp och antalet renodlade journalister har minskat. Manusförfattare, förlags- och tidskriftsredaktörer hör till de yrkesgrupper som skulle kunna förstärka förbundet.”

Han ser också Publicistförbundet som en viktig röst i frågor som berör yttrandefrihet och minoriteter.

”Vi har till stora delar samma intressen som Journalistförbundet och kan stöda varandra i frågor som tidningsmoms, presstöd och yttrandefrihet.”

Vi går vidare med twitterprofilen. Etnofreak?

”Jag är vansinnigt intresserad av etniska frågor. Min gradu handlade om politiserad etnicitet i Zimbabwe och mitt senaste dille är judiska minoriteter i Östeuropa. Även i Finland har vi minoriteter, vars rättigheter inte värnas tillräckligt. Jag tänker till exempel på de utrotningshotade språken enare- och skoltsamiska och att det inte finns en enda fungerande webbtidning på samiska i Finland.”

Svenskspråkiga minoriteter är också en hjärtefråga. 2015 gav han ut boken På strövtåg i Aiboland, om den svenskspråkiga minoriteten i Estland och han har även startat ett svenskt språkbo i Haapsal i nordvästra Estland.

”Ju mer internationella vi blir desto viktigare blir rötterna. Jag har själv förlorat mina föräldrar 2014 och 2016 och det har gjort att jag intresserat mig ännu mer för mina egna rötter.”

Sjövalls farfar var från Larsmo, hans far växte upp i Jakobstad, medan hans mamma kom från Pargas.

”Jag saknar att jag inte lärt mig Jeppisdialekt och trots att jag talar en utslätad Åbosvenska försöker jag odla ord och uttryck från Pargasdialekten.”

Rollen som pappa då? Han har tre döttrar i åldrarna 11, 15 och 17 år som i viss mån brås på sin far.

”De har fått den sjövallska släktbelastningen stor i truten. Just nu ser de till att pappas hybris inte växer sig allt för stor och de uppfostrar mig på samma sätt som jag uppfostrade mina föräldrar.”

Han tror inte att de kommer att följa i pappas fotspår.

”Jag har mina gissningar, men det ska bli spännande att se vad de väljer. De har fantastiska möjligheter att förverkliga sig själva. På ett par generationer har jämställdheten ändå kommit en bra bit på vägen.”