Journalisten

Hårt efterspel i silvervattnets spår

Yle Spotlights Annvi Gardberg hade räknat med att hennes avslöjande om folk som dricker silvervatten kunde ge höga svallvågor. Men hon hade inte räknat med hur hårt hennes intervjuobjekt skulle drabbas.

Det var tänkt att bli ett av de mer lättgjorda Spotlight-programmen.

Så tänkte den garvade grävande reportern Annvi Gardberg för ungefär ett år sedan, då hon fick tipset om människor som mot alla officiella rekommendationer dricker så kallat silvervatten och om att en del rentav ger preparatet åt sina barn.

”Tipset kom av vår datajournalist Malin Ekholm, som pratat med en läkarvän i Österbotten. Hen hade uttryckt oro över att så många patienter använder silvervatten på det här sättet. Efter det hade Malin kollat att det fanns några stora slutna Facebook-grupper och ungefär där tog jag över. Jag hade aldrig hört om silvervatten, men gick under eget namn med i tre av grupperna och började läsa på.”

Bland de mest framträdande debattörerna i grupperna fanns, föga överraskande, företagare som säljer silvervatten och det var också dem Gardberg intresserade sig särskilt för. Företagarna hävdade att silvervatten kan bota och förebygga en lång rad olika sjukdomar och att det går att dricka. Sådana här påståenden är olagliga för den som säljer en produkt som varken är ett läkemedel eller ett livsmedel.

”Jag kontaktade Fimea som helt lagenligt blixtsnabbt kontaktade företagarna. När jag ringde företagarna var de redan mycket försiktiga. Ingen ville ställa upp för intervju utom svenska Anders Sultan som gick med på att bli intervjuad per e-post.”

 

Så långt verkade det handla om en journalistiskt ganska klar grej.

Företagare marknadsför på felaktiga grunder ett preparat, som myndigheterna har en annan syn på. Den här marknadsföringen har övertygat ett antal vanliga människor, som därefter förtär ett preparat som i värsta fall kan vara farligt.

Sedan gällde det bara att hitta människor som vill lägga fram sin syn på saken.

”Att hitta ett case var lite svårare. Många sa att de de inte vill prata om det, att det är känsligt. Jag hittade tre finlandssvenska kvinnor som offentligt hade bloggat om att de använder silvervatten, som hjälp mot magsjuka, förkylning och andra åkommor. En skrev också öppet att hon gett silvervatten åt sitt barn.”

Slutligen ställde en av kvinnorna, Linda Holm, tillsammans med sin väninna Carolina Beijar, upp i programmet. Innan filmningen var Gardberg noggrann med att försäkra att hon inte var ute efter att svartmåla någon, men att hon kommer att ställa kritiska frågor till alla som medverkar.

I samma veva började ändå samtal med forskare och toxikologer leda till flera andra sidospår. Det som initialt skulle vara ett ganska enkelt ihopsamlat paket började rinna över bräddarna. Bland många krokar var Östra Finlands universitet, som lovade testa silvervattnet för att se vad det egentligen innehöll. Gardberg fick också tag i amerikanskan Rosemary Jacobs, som blivit silverförgiftad som tonåring.

”Slutligen blev det sedan en massa övertid, extra filmdagar och så mycket material att allt inte rymdes med i ett program.”

 

Annvi Gardberg har arbetat stora delen av sin karriär – över tjugo år – vid Svenska Yle. Vid sidan av hennes huvudsakliga grävarbete på Spotlightredaktionen har hon skrivit böcker, gjort radiodokumentärer och inte sällan är det både svåra och tabubelagda ämnen som finstämt behandlas i hennes rapportering.

”Jag har alltid varit mycket mån om att behandla mina intervjuobjekt med respekt. Det var jag också den här gången. Jag lät dem förbereda sig och läsa manuskript för sin egen andel av programmet.”

Under researchfasen hade det redan stått klart att motsvarande rapportering i Sverige hade lett till omfattande angrepp mot journalister och mediehus. Därför vidtogs nödvändiga åtgärder inom Yle, som har en egen säkerhetsavdelning.

Däremot var beredskapen för kommentarstormen som drog igång med rasande kraft då programmet med vidhängande webbmaterial publicerats inte den starkaste.

”Det höll på i flera dygn. Hundratals och hundratals kommentarer, många av dem väldigt elaka. På vår egen sajt hade vi fullt upp med att förhandsmoderera, men det pågick flera andra hetsiga diskussioner om de artiklar och videor vi delat på Facebook, de var svåra att hinna med i.”

”Lärdomen i det här fallet var nog att vi behöver fundera noggrannare när vi öppnar för kommentarer. Och i de fall vi gör det så behöver det finnas resurser att bemöta allt det som eventuellt väller in. Nu publicerade vi på en söndag och vi var helt enkelt för få på jobb.”

Både de som var för och de som var mot silvervatten rasade. Och bland dem som fick kring öronen fanns också mammorna, som ställt upp i programmet.

”Vi skyddade dem så gott det gick, men vi kunde inte ha koll på allt som skrevs på andra ställen än våra sajter.”

Spotlightprogrammet fick större genomslagskraft än Gardberg eller någon på Spotlight hade väntat sig. Myndigheterna varnade för silvervatten och ingrep mot ett av företagen. Läkarförbundet krävde att Finland får en kvacksalverilag.

Men när den värsta debatten hade rasat klart kom nästa smäll.

”Vid årsskiftet gick (ex-riksdagsledamot) Mikko Kärnä (C) ut med att att han polisanmäler den yngre mamman som oombedd hade sagt att hon lägger silvervatten i nappflaskan så att vattnet hålls rent och barnet friskt. Då blev jag faktiskt ledsen, jag hade hellre sett att han hade riktat uppmärksamhet mot företagarna som marknadsför de här preparaten på fel grunder. Kvinnorna har handlat i god tro, de var modiga som ställde upp på en intervju och de hade redan fått otäck feedback efter programmet.”

Den minst sagt emotionella åsiktsstormen drabbade också med fördröjning Annvi Gardberg själv. I maj publicerade hon nästa sjok med material om silvervattnet och nu gav sig kritikerna också direkt på hennes person.

Även om det känns obehagligt är hon ändå mer bekymrad över sina huvudpersoner. I och med publicering utlämnas de till sociala domstolar.

Efter Kärnäs polisanmälan överväger dessutom åklagaren i det här fallet om det ska väckas åtal mot båda mammorna.

 

Annvi Gardberg befarar att de tidvis hätska drev som startar ur journalistisk rapportering kan betyda att vi i framtiden får allt svårare att hitta dem som är beredda att ställa upp på intervju.

Det här behöver redaktionernas ledningar också vara medvetna om.

”När jag gjorde följande program om gatuhundar som importeras till Finland och bär resistenta bakterier var jag väldigt mån om att mina huvudpersoner inte skulle råka illa ut. Vi öppnade inte alls för kommentarer. Och jag drog en lättnadens suck när huvudpersonerna efteråt var nöjda, de till och med gillade programmet.”

Annvi Gardberg, 52

Annat jag sysslat med: Paddlat kajak, odlat i trädgård, skrivit bok (Över branten – bröder i krig 1917–1918 med Anders Gardberg och Aapo Roselius).

Om jag inte var journalist, så: Skulle jag skriva flera böcker.

Motto i yrkeslivet: Iver och ihärdighet!

En händelse jag minns från jobbet: Många möten med människor med viktiga berättelser.