Gräver till andra sidan jorden

Gräv där du står, är en devis som Kjell Lindroos gärna använder. Han ser samma mönster upprepas både inom lokalpolitiken och ute i den stora världen. Offentliga pengar sätts in i bolag och försvinner sedan från allmänhetens insyn.

”Mitt sinne för öppenhet störs enormt när kommunalägda bolag gömmer sig bakom aktiebolagslagen och när skattepengar börjar leva sina egna liv utan insyn från allmänheten. Gråzonen håller på att växa nu när privat och offentligt kapital blandas ihop, inte minst i den pågående vårdreformen.”

Som grävande journalist gäller det att kunna orientera sig i djungeln av tråkiga dokument och se genom dimridåer.

”Alla journalister har ett existensberättigande bara om vi ifrågasätter den information vi får serverad.”

Han ser en växande trend i att makthavare undviker att ställa upp på intervjuer för att i stället föreslå att de svarar på mejl.

”Det är ett nytt fanstyg som brett ut sig. Om vi går med på att få svar på mejl ger vi bort vår möjlighet att ställa följdfrågor. Då stängs öppenheten.”

Till vardags arbetar han som grävande journalist på Svenska Yles Spotlight-redaktion, men under hösten är han studieledig för att fördjupa sig bland annat i finansvärldens mysterier. Vi träffas dagen innan han ska iväg till Johannesburg för att delta i Global Investigative Journalism Conference, som ordnas vartannat år.

”Jag var på konferensen i Kiev för sex år sedan. Programutbudet är enormt och hela konferensen har en stämning av väckelsemöte över sig. Det ska bli roligt att lyssna på presentationer och träffa folk.”

Han häller upp kaffe medan han presenterar de fyra katterna som stryker omkring lite diskret. Vi sitter vid köksbordet i Berthas hus som tidigare tillhörde Kjells och hustrun Ann-Sophie Sandströms goda grannar Kalle och Bertha. Golvet knarrar hemtamt under trasmattan och köksinredningen är i originalskick från första halvan av 1900-talet.

”Kalle dog i den där stolen när han var 95 år och vi har inte ändrat på någonting här sedan vi köpte huset. Om Kalle och Bertha kom in genom dörren nu skulle de inte märka någon skillnad”, säger Kjell.

Han trivs med inramningen. Den är avlägsen det larm och den tidsmedvetenhet som präglar de flesta redaktioner. Och så slipper han en stor del av alla de möten som hör till vardagsrutinerna på en redaktion.

”Åren som korrespondent och som riksreporter har gett mig en vana att jobba på egen hand. Grävande journalistik innebär mycket eget arbete och även om jag också behöver träffa kollegor ibland, har jag inget behov av att sitta i Böle.”

Efter studierna på Soc&kom fick han jobb som nyhetsreporter på TV-Nytt 1983 och efter att ha arbetat som sportreporter och utrikeskorrespondent (i Washington 1993 – 1996 och Stockholm 2005 – 2008) blev han 2010 grävande journalist på Spotlight-redaktionen.

”Det är otroligt intressant att gå på djupet, men jag kom nog in för sent för att bli någon riktigt utpräglad grävare. Det märktes tydligt under arbetet med Panamadokumenten, där det också krävdes mycket datateknisk kunskap. Ett kvartssekel som nyhetsreporter har satt sina spår, men jag beundrar alla som går in helt i grävandet.”

Han ingick i det stora internationella nätverket av 376 journalister som i fjol fick ett Pulitzerpris för sina insatser med Panamadokumenten. När nyheten om Panamadokumenten slog ner i april 2016 blev genomslaget enormt.

Nyheten om Paradisläckan i november 2017 gav några nya kändisnamn på skamlistan och en påminnelse om att många rika personer trixar för att undvika skatter, men nyheten planade snabbt ut.

”En del rycker på axlarna och säger att det där visste vi redan, men Paradisläckan har också väckt diskussion om Europas egna skatteparadis. Som journalister måste vi hålla oss ovanför det mentala träsket av cynism, utan att vara naiva.”

Han beskriver arbetet med Panamadokumenten som den mest intensiva perioden i journalistkarriären hittills. Det var kollegan Minna Knus-Galán som frågade om han ville medverka i analysarbetet av det digitala dokumentarkivet.

”Det var en otroligt intressant och relevant uppgift, men det utvecklades till en erfarenhet som jag inte skulle vilja uppleva igen. Om jag hade vetat på förhand hur mycket det skulle kräva hade jag kanske tackat nej.”

Det massiva arbetet gjorde det svårt att styra den egna arbetstiden.

”Vi var inne i en bubbla. Jag minns en gång när jag parkerade bilen vid Bennäs tågstation för att åka till Helsingfors, där jag skulle jobba någon dag. Bilen stod kvar på parkeringen i flera veckor innan jag återvände.”

Grävandet koordinerades från Washington av ICIJ (International Consortium of Investigative Journalists) som fått mer än elva miljoner läckta dokument att granska. Gruppen hade en egen krypterad mötesplats där deltagarna höll kontakt med varandra och delade med sig av sina fynd.

”Det var något nytt inom journalistiken att arbeta med ett så omfattande material. Också för ICIJ var det ett hopp ut i det okända och för min egen del märkte jag under processen att jag var en novis på datateknik.”

När materialet publicerats hyllades arbetsinsatserna, men efter någon vecka dök en annan stressfaktor upp. Skattemyndigheterna i Finland krävde att Yle skulle överlämna hela materialet som journalisterna arbetat med och hotade med husrannsakan. Han satt i Kalles stol när han sprättade upp brevet från skattemyndigheterna.

”Det kändes helt absurt att de krävde att vi skulle överlämna hela materialet åt dem, ett material som vi inte ens äger.”

I nätverket som hanterade Panamadokumenten fanns journalister från 76 länder. Det var bara myndigheterna i Finland som tog till brösttoner för att få ut material av grävgruppen.

”Det kändes också paradoxalt att bli hotad av skattemyndigheterna eftersom vi är på samma sida i den här frågan. Både de och vi vill avslöja skattefusk, men som journalist är jag inte beredd att kompromissa med källskyddet. Källskyddet har hittills segrat när det i tidigare fall prövats i domstolar.”

Saken är inte ännu helt juridiskt utagerad, men ärendet sköts av Yles jurist och ledning.

”Visst har jag funderat hypotetiskt vad som skulle kunna hända, men det är inget som hållit mig sömnlös.”

Kaffet är slut och det är dags att packa väskan för Sydafrika. Kan vara bra att lämna plats i kappsäcken för nya kontakter, kunskaper och lite grävhalleluja.