Journalisten

Tidig deadline – livet går vidare

Sportjournalistik handlar om resultat, referat och tabeller.Rätt? Fel. Sport på papper handlar om analys och bakgrund. Åtminstone i nya Hbl.

Avgörande finalmatch i ishockey. HIFK spelar mot en ärkerival på Nordenskiöldsgatan i Helsingfors.

Ska hufvudstaden ta tillbaka bucklan efter många års lidande?

Det är extratid inne i fjärde perioden, och där vid högra stolpen smäller Arttu Luttinen in pucken efter en kaotisk retur. Det är sudden death, matchen är avgjord!

Äntligen har staden återfått sin hockeystolthet! På läktaren sitter Hufvudstadbladets reporter och skriver så att fingrarna glöder. Han skriver för tidningens kanske trognaste läsare – HIFK-fansen.

Men trots att klockan inte ens slagit 22 kommer morgondagens papperstidning inte att ha ett ord om sensationen – reportern skriver för webben.

 

Så där kan det, åtminstone i teorin, se ut en vacker dag då FM-ligan går in i sina avgörande stunder. När Hbl i januari av sparskäl gick över till tidigare deadline var det kanske främst sportavdelningen som drabbades. Matchresultat och -referat saknas numera i papperstidningen.

Dags alltså att se hur det i praktiken har gått efter den första läsarstormen, det var då till exempel Hjallis Harkimo twittrade: ”Om ni vill följa med idrott ska ni i alla fall inte prenumera på Hbl. Det gör i alla fall inte jag.”

Värre var kanske ändå de hundratals läsarbrev som rasslade in till sportchefen Filip Saxén. Men det var då. Nu är nu.

”Visst är det märkligt om det vi gör för webben inte räknas. Förstås är det synd att vi inte kan hålla papperstidningen öppen till midnatt, men det hindrar oss inte från att göra bra journalistik.”

Vi träffas i ett anonymt och sterilt intervjurum på Hbl, men Saxén har som gammal handbollsspelare och ivrig terrängcyklist inga problem med att piggt och hurtigt ta sig an de kritiska frågorna. Nej, världen har inte gått under, visst, Hbl-sporten ska vara relevant också i framtiden, nej, vi har inte intern kris på sportredaktionen.

Så när jag knarrar ytterligare och konstaterar att det trots allt fortsättningsvis är betalande pappersprenumeranter och pappersannonsörer som står för fiolerna och som borde få valuta för det, skruvar Saxén lite på sig och skrattar en smula. Det här har han hört förr.

”Jag önskar att läsarna skulle se att pappret och webben tillsammans utgör Hbl. Om man använder bägge kanalerna får man en större och djupare helhet än tidigare i pappersversionen. Visst känner också vi en viss frustration, men saker och ting förändras och förändring kan vara hur kul som helst”, säger han.

Dessutom är sportsidorna inte färdigutvecklade än, påpekar han, till exempel gav läsarresponsen insikten om att serietabeller också i fortsättningen måste publiceras i papperstidningen: ”Det här är en pågående process.”

I samband med reformen slogs också sportredaktionerna vid KSF-tidningarna Västra Nyland (VN), Borgåbladet-Östra Nyland (numera Östnyland) och Hbl ihop. Antalet tjänster minskade från 7,25 till jämnt 5.

Respektive tidningar har i dag både två egna lokala sportsidor med deadline vid åttasnåret och två helt identiska och gemensamma KSF-sidor där deadlinen är ca klockan sju. Det här har minskat flexibiliteten, men å andra sidan är det mera ekonomiskt rationellt att endast en redaktör från KSF
bevakar till exempel en handbollsmatch.

Så slutresultatet av en kväll på läktaren kan i dag bestå av två texter för webben (referat + intervju), en kolumn för papperstidningen
dagen efter plus en version av kolumnen i Hbl Kväll, plus kanske en version för Östnyland med en lokal matchavgörare. Att versionera, det är dagens melodi.

”Det är inte alls stressigt, det är roligt, och texterna blir bättre av att man jobbar på olika sätt och bearbetar”, konstaterar Saxén.

I papperstidningen satsar man i dag framför allt på ”inför”-texter och intervjuer, och det är här den största utmaningen ligger. Inte i texterna i sig, utan i att papperstidningen inte nästa dag kan följa upp sina egna ”inför”-texter. Dessutom: hur ska man göra då matcherna faktiskt slutar i tid, som på lördagar? Ska man lägga in referaten i papperstidningen eller i konsekvensens namn endast på webben?

 

Jonas von Wendt är sportredaktör för Hbl och har tidigare kraftigt kritiserat omläggningen. Efter det har många deadlines kommit gått och gått så när jag träffar honom på ett café i Helsingfors centrum är han rätt så pragmatisk:

”Allt detta är jäkligt tråkigt, men förändringen är inte bara negativ. Jag har redan i många år ansett att dagstidningens uppgift är att ge bakgrund och analys. Men jag hade önskat att koncernen hade gjort någon form av enkät bland våra läsare om vad de förväntar sig av tidningen innan reformen drevs igenom. Jag tror att ledningen inte förstår vad till exempel HIFK betyder för våra läsare.”

Bara tiden kan utvisa, säger han och ler småslugt, om Hbl var den där ”genialiska” tidningen som var först eller om det blev ”totalt fel”.

Så varifrån kommer modellen att spara på det som tidigare var så heligt: deadlinen? KSF Media har främst inspirerats av svenska MittMedia. Redan för några år sedan – i slutet av 2012 – meddelade MittMedia att man nu börjar planera för framtiden inklusive tidigare deadline. Det arrangerades workshops, det diskuterades internt och informerades i offentligheten … och för ett år sedan kungjorde ledningen sin slutsats av all tankeverksamhet: tidigare deadline är faktiskt framtidsstrategin.

Med ett viktigt undantag för koncernens aderton dagstidningar: sportsidorna. Åtminstone tillsvidare. Orsak? Matchresultaten.

Roland Engström är tf redaktionschef vid Sundsvalls Tidning och han kommenterar:

”Missar man trav, lotto, lokala tabeller och så vidare, blir det snabbt reaktioner.”

Så i dag ligger deadlinen för sista sportsidan fortfarande vid elvatiden – men efter tryckerinedläggningar kan det ändras i framtiden för några av MittMedias tidningar.

Ändå är det häpnadsväckande stor skillnad gällande såväl forceringen av genomförandet som öppenheten gentemot läsarna om man jämför MittMedia i Sverige med KSF i Svenskfinland.

Tittar man lite närmare hittar man ytterligare en väsentlig olikhet: webben. MittMedia verkar rustat inför nuet och framtiden, medan Hbl:s och KSF:s gränssnitt ger intryck av att ha fastnat på 00-talet. Detta samtidigt som Hbl i januari ville få ut budskapet att det är webben som gäller för kvällsnyheterna.

”Såtillvida kom nog reformen för snabbt. Vi borde ha väntat tills vi hade en ny och fungerande webbportal att erbjuda”, kritiserar von Wendt, och det är också det enda Saxén verkar vara frustrerad över: Hbl:s webbverktyg släpar efter.

I dag kan potentiella kommande prenumeranter såsom barn och tonåringar inse att sportflödet finns någon annanstans. Och från den stunden är det inte alls sagt att de någonsin återkommer till Hbl – tvärtemot den gamla tesen om sportsidorna som inkörsport till dagstidningen.

MittMedia – som naturligtvis har större resurser än KSF – har förstått detta och i god tid inför eventuell tidigare pressläggning lanserat två sportappar: BandyPuls och HockeyPuls. Tilltalet är kaxigt: ”Vi ska bli ledande på bandybevakning i Sverige” medan hockeyappen satsar på det lokala: ”Appen för dig som brinner för Brynäs, Modo eller Leksand.”

Så då går tanken till Helsingfors och Hbl: Varför inte en HIFK eller en HJK-app? Livet är lokalt, som bekant, och det finns inget så lokalt och hängivet som sportfans. Men just i den här frågan följer inte KSF sin ledstjärna MittMedia.

Hbl:s chefredaktör Jens Berg kommenterar per e-post att planeringen av nya webben nyligen har inletts och ”sannolikt” blir klar till hösten. Än sportappar?

”Inga konkreta planer just nu.”

Tills dess gäller det för alla kritiker att trösta sig med sportchefen Filip Saxéns hälsning, som gäller även om HIFK verkligen skulle ta hem bucklan någon gång i framtiden:

”Kom ihåg att vi skriver likadana texter som tidigare … men vi publicerar dem betydligt tidigare.”

Kuva: Andas djupt. Jag har aldrig haft problem med förändringar, menar HBL:s sportchef Filip Saxén.