Doldisarna som lyfter journalistiken

De flesta finländare har förmodligen någon gång läst översättaren Janne Staffans textremsor. Vissa kanske till och med känner igen hans namn som flimrat förbi hundratals gånger i sluttexter på biofilmer och tv-program. Någon kändis är han inte, men däremot ger hans insatser många av Yle Fem program en större publik.

Tack vare hans insatser hänger även finskspråkiga tittare smidigt med i en ivrig samhällsdebatt på svenska.

”I humor och drama kan man ta ut svängarna lite mer, men när man översätter aktualitetsprogram får man inga stilpoäng. Där gäller det att förstå vad som sägs och återge innebörden så tydligt och koncist som möjligt. Om man inte hänger med i aktuella samhällsfrågor är man illa ute som översättare”, säger Staffans.

Han nämner Obs debatt och Eftersnack på Yle Fem som exempel.

”Tänk dig tre–fyra snacksaliga finlandssvenskar som pratar i munnen på varandra om komplicerade saker i en dryg halvtimme. Omkring 500 repliker ska tidskodas och översättas. Det ryms 70 tecken på två textrader som ligger framme för tittaren i högst fem sekunder. Där ska man verkligen veta vilka överflödiga ord som kan skalas bort.”

Tidspressen har han alltid flåsande i nacken och lediga veckoslut har han sällan.

”På fredag morgon kan jag ladda ner Obs debatt från kvällen innan och senare samma dag klockan 17.05 ska det sändas textat. Många lördagar ägnar jag åt att översätta Eftersnack. De är visserligen trevliga program båda två, men ganska krävande att översätta.”

Tidigare brukade han sitta i Yles lokaler i Böle och jobba, men teknikutveckligen har gjort det möjligt att ladda ner programmen till hans hemmakontor i Helsingfors. Där är hundarna Morris och Inez hans enda sällskap på dagarna.

”Jag åker ibland till Yle och jobbar där på plats för att kunna luncha och ta kaffepaus med kollegor och kompisar på Yle Fem. Som frilans är det viktigt att synas och träffa uppdragsgivarna regelbundet så att man inte glöms bort.”

Även Anita Janitzek, nattchef på Ålandstidningen, tycker att det är nödvändigt att träffa folk. Eller att röra sig ”ute bland fölk” som hon säger på sin värmländska. Och viktigt för att skapa god journalistik.

”Tyvärr känns det som att vi kommer allt längre bort från verkligheten inom journalistiken. Vi borde vara den lilla människans röst, men efter alla personalnedskärningar i mediehusen har det blivit svårare att granska makthavarna och ifrågasätta den information som serveras till journalisterna.”

Efter 15 år som lokalreporter i Filipstad sadlade hon om år 2000 och blev redigerare. Hon gjorde sin första sejour på Ålandstidningen 2002 – 2005 och flyttade sedan hem till Värmland. När Ålandstidningen blev morgontidning värvades hon tillbaka och numera är Janitzek
något av en redaktionell gästarbetare på Åland.

Hon jobbar tio till tolv dagar i sträck och är sedan en vecka ledig hemma i Värmland. En vanlig arbetsdag börjar vid 13-tiden och slutar vid 23-tiden. Som nattchef ansvarar hon för tidningens redigering, och sätter sin prägel på Ålandstidningens nyhetsprioritering. Till sin hjälp har nattchefen en redigerare.

”Artikelskribenten skriver alltid en rubrik, men om jag kommer på en bättre rubrik byter jag ut den. Reportrarnas texter brukar jag inte omarbeta.”

Bland redaktionskollegorna uppskattas hon bland annat för sin proffsiga rubriksättning och sin strikta deadlinedisciplin.

”Visst är det ett lagarbete, men som nattchef kan jag själv påverka hur tidningen ser ut. Jag tycker om hårda nyheter och min styrka är att jag vågar dra på dem. Balansgången är ofta svår här på Åland. Samhället är litet och exempelvis en dödsolycka berör många. Då måste man visa en viss vördnad.”

Samma dag som vi talar i telefon domineras Ålandstidningens första sida av en stor bild på en polisbil som står med blinkande blåljus parkerad utanför ett bostadshus. Rubriken lyder ”Misstänkt pistolman greps efter polisjakt”. Det är en paradsida som bär Janitzeks signatur.

”Det var både min och nyhetschefens bedömning att pistolmannen var gårdagens intressantaste nyhet, men den var först placerad nere på sidan med rubriken ’Man greps för pistolhot’. Jag drog bilden om pistolmannen stort och skrev om rubriken.”

När bilbomben smällde i Korsnäs i december var det den självklara huvudnyheten på Vasabladets första sida. Likaså var terrorattacken mot Charlie Hebdo självklar etta i samma tidning den åttonde januari.

”En tanke med tabloiden var att sudda ut gränserna mellan olika avdelningar i tidningen. Den största nyheten för dagen kommer först, oberoende om den hör till utrikes-, inrikes- eller lokalavdelningen”, säger Niclas Östman, redigerare på Vasabladet.

Han hörde till redaktionens bakgrundskrafter som utvecklade tabloidformatet för HSS Medias tidningar. Arbetet med att utveckla den nya layouten var drygt, men de strikta mallarna gör den dagliga redigeringen enklare. Det är snart ett år sedan HSS-tidningarna tog steget från broadsheetformatet och numera är tabloiden vardag.

Från reportrar på Vasabladet hör man att Östman har en förmåga att ta fram det bästa ur ett journalistiskt material.

”Bilder har en bärande roll i tabloiden och vi har duktiga fotografer. Men en bra artikel bottnar sist och slutligen i en välskriven text. En snygg layout kan aldrig ersätta det.”

Därför efterlyser han mera skrivutveckling för reportrarna.

”Vi har visserligen språkstödet som ser på konkreta språkfel tillsammans med reportrarna, men vi skulle också behöva någon utifrån som orkar vara besvärlig och gå igenom viktiga detaljer i skrivandet. Som hur man skriver ingresser och bildtexter. Vi hade det inför övergången till tabloiden, men effekten mattas av efter en tid. Det skulle behövas kontinuitet.”

Han oroar sig för att den kärva ekonomin lastar på nya uppgifter åt journalisterna. Skrivarhantverket riskerar också att trubbas av när reportrar förväntas bli allt mer multimediala och hoppa mellan olika uppgifter.

”En fördel är att alla lär sig se och förstå varandras jobb. Nackdelen är att man tappar renodlade spetskompetenser och arbetet blir mer splittrat”, säger Östman.

Foto: Doldis. Att översätta nyanser i en livlig samhällsdiskussion på tv kräver breda kunskaper och snabb tanke. ”Tänk dig att översätta tre – fyra snacksaliga finlandssvenskar som pratar i munnen på varandra om komplicerade saker i en dryg halvtimme”, beskriver Janne Staffans.